|
Alexander den store och hans sagoomspunna häst Bukefalos
Efter en detalj av mosaik från
Pompeji
Det går en film, som hade premiär nu i
november 2004. Den handlar om Alexander den store och den har blivit mycket
omskriven och omtalad. Vad vet du om Alexander? Han levde på 300-talet före
Kristus, en oerhört spännande tid, inte minst för oss som är intresserade av
hästar, träning och uppfödning. Hästar var ju enda hjälpmedlet att ta sig
fram lite snabbare än om man red kameler eller åsnor. Därför hände så mycket
just när det gällde hästar. I min bok ”Hästar från längesedan” handlar
större delen om dessa miljoner hästar som tjänade människorna under några
hundra år fram till vikingatiden. Det är detta som bildar bakgrund till
filmen om Alexander. Läs mer om boken – klicka här.
Alexander den store
föddes år 356 f.Kr. i Makedonien. Alexanders
far var kung Filip, som också var en stor härförare, genomförde en reform
och upprustning av armén, framför allt rytteriet. Hästar och ryttare fick
pansarskydd och långa stötlansar. Sedan utbildade Filip sina ryttare, själv
i sadeln dag och natt, till en användbar trupp.
Fortfarande var det ingen
som hade hittat på stigbygeln. Därför kunde inte ryttarna klämma in lansarna
under armen, för då skulle de ha stött sig själva ur sadeln vid ett anfall.
Genom styrketräning fick ryttarna lära sig att hålla och föra lansarna vid
ett genombrott. Ur ridmässig ståndpunkt måste detta vara en beundransvärd
prestation. Tänk dig själv!
Detta Filips makedoniska
rytteri måste betecknas som ett kavalleri och Filip nämns många gånger som
kavalleriets ”fader”. Ett kavalleris sista uppgift var att förfölja och
förinta de slagna motståndarna. Detta genomfördes alltid under Filips
personliga ledning.
Att Filip var en stor
hästfanatiker vittnar en känd anekdot om. Enligt den fick Filip tre olika
rapporter på samma dag: Hans fältherre Parmenion hade tagit en seger mot
skyterna, hans son Alexander var född och en av hans hästar hade segrat i de
106. olympiska spelen. Den sista rapporten lär ha glatt honom mest och han
lät prägla ett mynt till den segrande hästens ära.
Om olympiska spel i antiken kan du läsa
mer om du bläddrar bakåt till rubriken
”Olympiska spel”.
Makedoniens egen hästavel
motsvarade inte kraven som Filips rytteri ställde. Hästar måste importeras.
De flesta köptes i grannlandet Tessalien och efter erövringen av Trakien tog
man dem där. Både de tessaliska och de trakiska hästarna var kända som goda
stridshästar. Man betalade bra pris för bra hästar och gav därigenom
uppfödarna möjligheter att förbättra kvaliteten.
Genom systematiskt
stegrad träning ökades också hästarnas prestationsförmåga. Filip började nu
också öva dem i att klara långa marscher över stora avstånd. Han ville kunna
dyka upp snabbt inom avlägsna fiendeområden och genomföra
överraskningsangrepp.
Atens motstånd krossades
definitivt i det ryktbara slaget vid Kaironeia 338 f.Kr. Då hade den
18-årige kronprins Alexander, som man senare kallade den store, sitt första
stora kavallerikommando. I spetsen för lansryttarna red han till attack mot
Thebe
Filips äktenskap med
drottning Olympias gick i kras. Han ingick en ny förbindelse med en flicka
av mycket förnäm makedonisk ätt. Det fick som följd att Filip mördades 47 år
gammal på drottningens anstiftan av en officer som hade följt honom till
hans dotters bröllop. Det var sommaren 336 f.Kr.
Så blev hans son
Alexander, 20 år, kung av Makedonien. Hans viktigaste arv var kavalleriet,
den makedoniska adelns ryttarregemente och landets elit. Hur bra detta
kavalleri var utbildat visar den marsch, som Alexander kort efter sin
tronbestigning gjorde. Efter dagsmarscher på vardera ca 50 km genom obanade
trakter i Trakien angrep han blixtsnabbt de rebellerande thebanerna och slog
ner deras uppror. Alexander överlät åt sina bundsförvanter att
besluta om staden Thebes öde. Thebe förstördes och inbyggarna såldes som
slavar. Det var hösten 335.
Botten i en attisk dryckesskål
Ryttare i tessalisk-trakisk dräkt
Med 30.000 soldater, 5000
makedoniska och 1500 tessaliska-trakiska ryttare satte Alexander av mot
Mindre Asien våren 334. Under de följande åren marscherade han vidare genom
hela Persien och vann seger på seger. 326 f.Kr kom han fram till Indusdalen,
men då hade hans trupper fått nog och han återvände till Babylon. Där dog
Alexander den Store 323 f.Kr av malaria, bara 33 år gammal.
Hela tiden såg han som en
av sina viktigaste uppgifter att se till att hästarna var av god kvalitet.
Han visste av erfarenhet hur mycket en god häst betydde.
Hans egen livhäst hade
följt honom på hans långa marsch och i alla hans strider. Hans namn var
Bukefalos, som betyder oxhuvud, och Alexander var bara 15 år när han fick
honom. Det hade kommit en hästhandlare från Tessalien till kung Filip för
att sälja hästar. Han hette Philonicus och bland de andra hästarna hade han
en ung hingst som han också bjöd ut till kungen. Han begärde 13 talenter för
hingsten (ungefär 70.000 kronor).
Så skulle den provridas
först, men då visade det sig att ingen klarade att sätta sig upp på honom.
Den hingsten ville inte kungen ha och man var beredd att låta köpmannen
återvända till sin hemtrakt med detta otämjbara riddjur. Då bad den unge
Alexander att få sitta upp på hästen. Ett misstroget leende spred sig bland
hovfolket. Filip vägrade, eftersom han fruktade att någon olycka kunde hända
hans ende tronföljare. Men Alexander envisades och sa att han visst kunde
dressera hästen, vilket orsakade en explosion av misstro bland alla som stod
runt om.
Det blev för mycket för
Alexander och Filip gav med sig. Om Alexander kunde rida hingsten skulle han
få den. Och Alexanders iakttagelseförmåga och hästkunnande besegrade
Bukefalos. Han hade märkt att hingsten skyggade för skuggorna på marken och
gick därför fram och vände honom mot solen, så att inga skuggor låg framför
honom. Alexander smekte hästen och i ett obevakat ögonblick lyckades han
komma upp på ryggen på hingsten. Under den jakt som följde försökte hingsten
kasta av sin ryttare, men Alexander satt kvar och Bukefalos blev hans.
Det blev under långa år
det mest intima och mest ärorika samarbete man kan tänka sig. Om man får tro
historieskrivarna, så lät hingsten sig styras utan svårighet av stalldrängen
som hade hand om honom. Men det var när han var utan sadel. När han var
sadlad tillät han inte någon annan än Alexander att sitta upp på honom och
genast då han såg sin herre, böjde han sina knän för att ta emot honom.
(Hästarna dresserades ofta på den tiden att knäböja vid uppsittningen precis
som kamelerna)
Och namnet Bukefalos blev
vida känt, t.o.m ett ordstäv. Han blev 18 år och han dog under Alexanders
drabbning med Porrhus i Indien. Alexander lät ställa till med en strålande
begravning på floden Hydraspes stränder för sin trogne stridskamrat och
grundade på hans grav en stad, som han kallade Bukefala. Idag
heter platsen Gehlam.
Mer om
Alexander och Bukefalos kan du läsa i min bok
”Hästar från längesedan” och om hästar
och människor som bodde runt Svarta havet i länder som nu heter Iran, Irak
och Afghanistan, länder som en gång hörde till Alexanders ofantliga rike.
|
|