Jag har läst en bok, "Rikskanslerns fest", en barock historia av Nils-Peter Eckerbom (Bonnier1973), som gav mig många goda skratt och samtidigt en underbar tidsspegel från Karl XI:s tid av Strömsholm och livet på slott och gårdar däromkring.

Jag tänker låta dig nosa på den i ett kort utdrag från Strömsholm när kungafamiljen ska ge sig iväg till Rikskanslerns fest på Kägleholms slott.

Där fanns åttaspannen som trampade allt oroligare, redan med full vittring av avfärdens piskknallar. När som helst kunde de braka lös i den heta sommarluften, som redan gått en bit in på eftermiddag. Här mellan de höga träplanken skulle den känts extra het och dammig om inte Kolbäcksåns korta fors kastat in sin friskhet i den.

De två heltäckande kungliga kareterna stod uppställda mellan de låga slottsflyglarna av trä, provisoriet från ombyggnadstiden. Främst stod kungens egen karet, blå med guldlister kring fönstren och kronemblemet väl synligt på sidor och från takkant. Bakom stod änkedrottningens och unga drottningens karet, lika utstyrd med undantag av kronuppsatsen på taket.

Karetens dörrar stod redan uppställda, åt ömse håll bakåtfallna och lätt kupiga som stora stormhattsblad, med handtagens guldpistill. Även på vagnskorgarnas sidor lyste förgyllda ornament som fastklibbade bladrevor ur de dyigaste delarna av Mälarviken nedanför. De väldiga hjulekrarna var blå och gula så att en patriotisk virvel, en svenskfana skulle slå ut när de kommit i fart.

Bakom de kungliga vagnarna hade tjogtalet övriga resvagnar radat upp sig i en lång rad som krökte runt den grusiga borggården. Det var kalescherna, charabangerna och resgodsvagnarna. Kalescherna hade ännu möjlighet att fälla upp suffletter i händelse av åskregn, resgodsvagnarna, som förde klädeskistorna, var täckta. Charabangerna däremot skyddades bara av eventuellt medförda parasoller.

Det 45 man starka Kunglig Majestäts Garde de corps och drabanter satt i alléskuggan utanför borggården medan deras hästar betade på ängen intill. Det anfördes av den nyutnämnde kaptenlöjtnanten, 22-årige Carl Gustaf Mörner. Så snart kungens vagn rullade ur borggården skulle halva gardet bilda förtrupp, halva eftertrupp.

Förvirringen på borggården berodde inte bara på den hopträngda mängden hästar och människor. En olyckshändelse hade inträffat. Den hade allvarligt hindrat resan, redan uppskjutit den en god stund och kunde lika gärna ha inställt den helt och hållet, ha inneburit en den förfärligaste olycka.

Saken var den att unga drottningen, Ulrika Eleonora, den 23-åriga, nygifta danskan, hade färdats i en speljakt från Kungsör till Strömsholm på morgonen tillsammans med en del av hovet.

Man kunde förresten i detta sammanhang ha undrat varför inte avresan kunnat ske från Kungsör istället, vilket betytt över en mil i vägvinst? Men änkedrottningen, Hedvig Eleonora, var starkt medveten om sin värdighet. Skulle hon ta vägen förbi svärdottern? Uteslutet! Tvärtom var ju det givna!

Hände alltså som följer. När unga drottningens jakter jagat fram över Galten, påskjutna av den friska sydvästen – då hade drottningens jakt ränt på en sten långt ute i sjön. Galten hade huggit i betarna underifrån, den svenska kargheten avslöjat sig mitt i sommargrönskan.

Jakten tog in vatten och skulle just sjunka när de övriga två båtarna kom till undsättning. Dyblöt och starkt försenad anlände Ulrika Eleonora till Strömsholm i en starkt nedtyngd, med största försiktighet kryssande båt."