"Det där vita kallas stöv", säger Ulrika. "Det kommer från hästens       hud och det är klart att hästen tycker det är skönt att bli av med det." Amanda tittar på de vita ränderna och blir fundersam.

"Men... hur gör vildhästarna då, som inte har nån som ryktar dem?"

"De rullar sig i gräset och kliar sig mot träden, de blir tvättade av     regnet och ibland badar de i nån bäck. Men det kan ju inte hästarna göra i stallet, så därför måste vi rykta istället."

"Titta mot svansen!" säger Ulrika. "Nu har du vänster hand        närmast hästen och då tar du tag i tyglarna med den handen. Korta       av tyglarna så att de är sträckta när du håller handen alldeles           framför sadeln. Tyglarna får inte hänga och dingla, men du ska inte  dra i dem heller  så att hästen backar." Ulrika pratar långsamt så att Amanda hela  tiden hinner göra precis som Ulrika säger. Ryggen           mot hästens huvud, vänster hand hållar i tyglarna, lagom sträckta.

"Varför ska man stå med ryggen mot hästens huvud? Det känns bakvänt", tycker Amanda.

"Jo, för om Kasper börjar gå framåt eller krångla på något sätt, så       kan du hejda honom av alla krafter när du står så här. Men om du         står åt andra hållet har du knappast någon chans alls att hålla          honom på plats. Du åker med som en liten vante om han börjar dra      iväg framåt. Så är det!" förklarar Ulrika.