Näktergalen i dungen
Karl-Henrik är pensionär, fyllde 70 i våras. Han kommer mig till mötes ute på gårdsplanen och visar hur jag kan parkera. Inne i villan hälsar Christine välkommen med gott kaffe och egenhändigt bakade Södertäljekringlor... Det är en av få soldagar i december det här året 1994.

Karl-Henrik hade varit helt döv i många år och känt detta väldigt svårt. Efter en hel del resonemang beslöt han sig därför, att till att börja med låta undersöka om han kunde komma ifråga för en implantatoperation. Han opererades i april 1989. I maj 1995 fick Karl-Henrik en ny och bättre processor. Tre veckor senare är jag på väg att möta honom på nytt, nu i det älskade Ölands-torpet. Det är en idyll, tio minuters promenad från stranden, mitt emot Blå Jungfrun, den sagoomspunna ön.

Karl-Henrik: Jag tror det var andra kvällen när jag var ute med hunden, så gick jag och lyssnade till fåglar och jag tyckte det var konstigt att det var så tyst, men redan efter ett par dar kunde jag urskilja mycket mera.

Christine: Det kan ha varit fåglarna också... ibland är de rätt så tysta...

Karl-Henrik: Jo, men jag kände inte igen ljudet riktigt då...

Christine: Men i morse klagade du på, att de sjunger allihop på en gång så det gick inte att stänga av...

Karl-Henrik: ... jag gick med hunden och han brukar ju alltid stanna och nosa och ha sig, så jag får vänta och locka på honom, men nu blev det tvärtom... jag stannade och lyssnade så mycket, så han satte sig bredvid mig och tittade: "Vad är det med husse?" Likadant idag... då hörde jag näktergalen också, men jag kan inte säga om jag hör hela hans register, för det var så många andra fåglar i farten också...

 
BOKEN ÄR UTGIVEN AV KIKKULI FÖRLAG  - KLICKA  HÄR

TILLBAKA