Det året gjorde vi på det gamla ärevärda Ridfrämjandet en intervju med ridskolor och ridklubbar om handikappverksamhet. Då fanns bara 122 klubbar i hela landet och 80 svarade. Av dem sa 17 att de inte var intresserade (de visste troligen inte riktigt vad det handlade om), 25 klubbar hade redan kontinuerlig verksamhet och resten var öppna för att starta. Men det var inte så lätt att komma igång. Det krävde entusiaster.

Jag ska sent glömma när en av dessa eldsjälar ringde mig och nästan grät. Han var ridinstruktör och ville så gärna, men klubben hade svarat nej. Efter långa diskussioner fick han ändå lov att starta, under förutsättning att dörrarna till ridhuset var låsta hela tiden och inga åskådare skulle få finnas på läktarna. Det blev så småningom en stor och omfattande verksamhet där.

1968 startade vi inom Ridfrämjandets utbildningsavdelning kurser för ledare av ridning med funktionshindrade. Det var kurser för sjukgymnaster om hästar och ridning och kurser för ledare och medhjälpare om olika handikapp. Dessa kurser fick stort deltagande och programmet utvecklades successivt så att det till slut omfattade en kursverksamhet på alla tre nivåerna inom organisationen med flera olika steg på varje nivå. Och utbildningsmaterialet fick skrivas och skrivas om i samma takt. Allt fler funktionshinder kom till.

Tidningarna skrev gärna och jag har ett helt häfte med enbart klipp från den tiden. Så började man bygga "handikappvänligt". Jag undrar hur många ridskolor det blev i slutändan som fick sina byggtillstånd och omfattande kommunalt stöd för att kunna bedriva handikappverksamhet. En del klubbar trodde sig nog om mer än vad de sedan kunde infria, men då hade de ändå fått en ny anläggning. Andra klubbar startade verkligen upp med stor iver och fick en utmärkt verksamhet. Nästan överallt fanns ett jättefint samarbete med sjukgymnaster, som praktiskt fick uppleva vad hästen kan åstadkomma med funktionshindrade lemmar.

Ridning med funktionshindrade började spridas över världen och vi fick besök från många länder. Lika väl som vår svenska ridskoleverksamhet är världsunik var vår inriktning för handikappridningen. Ridfrämjandet poängterade den sociala nyttan, de lika möjligheterna för en funktionshindrad att delta i en intresseverksamhet, att integreras i en klubbgemenskap. Att ridningen dessutom för många innebär en både medicinsk och psykisk nytta, utöver vad som gäller för alla ryttare, var att notera som en extra drivfjäder för verksamheten. Denna Ridfrämjandets syn på ridning för funktionshindrade väckte någon förundran och stort intresse i andra länder. Vi fick kontakter i Tyskland, England, Frankrike och Kanada. Särskilt representanterna från Kanada blev starkt engagerade, reste runt och iakttog och intervjuade, for hem och skrev en bok om verksamheten och startade eget. Tessie Sjöstedt, som vi numera bäst känner som Ridsportförbundets f.d. informationschef, skrev en omfattande rapport med internationell vinkling.

Veile i Danmark kom året efter och där fick vi bl.a se en uppvisning av Lis Hartel, gravt polioskadad ryttare, som 1956 tog silvermedalj i OS i Stockholm. Det var den gången hästarna hindrades av hästsmitta på ordinarie spelplats och fick flytta till Stockholm - till oförglömlig glädje för oss som tog ut semester och bänkade oss dag efter dag på Stadion och andra arenor.

1972 invaderade vi Strömsholm och höll de första Nordiska ryttartävlingarna för handikappade. Strömsholm var ju ur förläggningssynpunkt inte någon önskedröm precis, men det gick och anläggningens historiska rykte räddade oss säkert från mycket gnäll. Tävlingarna gick i sju klasser med 158 starter.

Det året gick vi också en nordisk ledarutbildning i Oslo och organisationen fick en inbjudan från RDA, ledande handikapporganisation i England, till deras årsmöte. Jan Wigdell åkte dit och representerade oss.

1973 hölls nordiska tävlingar på Starum, Norges motsvarighet till Strömsholm. C:a 30 svenska och totalt ca 100 ryttare deltog i 7 klasser. Samtidigt gjordes ett besök vid ett norskt konvalescentcenter i Beitostoelen, där man passade på och bildade en nordisk handikappridkommitté.

1974 var det Danmarks tur att arrangera tävlingar. De gick i Holte och OS-medaljören, polioskadade Lis Hartel höll en bejublad uppvisning. Samma år arrangerade England en internationell konferens med 11 deltagande länder.

Där fattades beslut om fortsatt internationellt samarbete om ridning mellan de olika ländernas handikapporganisationer. I Sverige var det Handikappidrotts Förbundet, SHIF, inom Riksidrottsförbundet som representerade oss. De hade bildat en ridkommitté tillsammans med oss.

1975 fanns 1009 funktionshindrade ryttare verksamma inom 65 ridklubbar i Sverige.

1976 arrangerade USA den internationella handikappridkonferensen med rader av föreläsningar och uppvisningar.

1977 hade vi tio handikappsektioner med egna stadgar och styrelse inom ridklubbarna.

1979 hade vi vår första centrala konferens för handikappinformatörer och Ridfrämjandets Centralstyrelse tillsatte en arbetsgrupp med uppgift att formulera mål- och handlingsprogram för Ridfrämjandets handikappverksamhet.

1980 antog centralstyrelsen mål- och handlingsprogrammet för handikappverksamheten och förde in det som en del av Ridfrämjandets målprogram.

1981 infördes handikappkunskap i instruktörsutbildningen på Strömsholm.

1982 fördes ridning för funktionshindrade in i verksamhetsparagrafen i Ridfrämjandets stadgar.

1984 genomfördes nationella tävlingar i Botkyrka den 7 april och riksmästerskap i Göteborg den 11-13 maj. Riksmästerskap måste hållas med godkänt omdöme innan man fick arrangera SM. Göteborgarna klarade det med den äran.

Nordiskt mästerskap hölls i Hamar i Norge den 15-17 juni med 19 ryttare från fem klubbar i Sverige med goda resultat. Ett tilläggsreglemente för handikappridning med det svenska tävlingsreglementet i botten godkändes av Nordiska Handikappidrottsförbundet och Centralstyrelsen godkände stadgar för distriktshandikappsektion.

1985 hölls för första gången ett svenskt mästerskap. Örebro Fältrittklubb arrangerade.

Flera olika projekt sattes igång under året. Centralt fick Ridfrämjandet 30.000 genom SHIF för att utveckla lämpliga rid- och tävlingsformer för barn med handikapp. En arbetsgrupp tillsattes. Studiefrämjandet avsatte 20.000 för att aktivera ridklubbarna inom Hallands län inom handikappverksamheten. Östergötlands distrikt fick 10.000 från landstinget för att aktivera handikappridningen inom länet. Kristianstads ridklubb fick 6.000 om året i landstingsbidrag till handikappridningen och Röinge ridklubb fick ett engångsbidrag på 30.000 och löfte om ett mindre årligt bidrag. Räkna om det i dagens valuta, så blir det en hel del.

1986 genomfördes en enkät med ridklubbarna angående handikappridning. Sammanställningen visade att verksamheten hade ökat med över 30% de senaste åren. Totalt deltog 2.500 ryttare med handikapp i verksamheten vid 150 ridskolor. Cirka 500 av ryttarna var vuxna, resten barn och ungdomar. Fördelningen mellan kvinnor och män visade på 50/50%. 75 av klubbarna hade en anläggning som var handikappanpassad, resten bedrev verksamheten i äldre anläggningar utan anpassning.

SM hölls i Ågesta där Stockholms Handikappridklubb stod för arrangemanget.

Nordiska mästerskap hölls i Finland det året. SHIF bidrog till SM, träningsläger och administration med 13.000 och till NM med 34.000. Svenska Ridsportens Centralförbund sköt till 10.000. De svenska ryttarna erövrade fem medaljer i NM av de 13 som utdelades. I samband med arbetet för ett internationellt reglemente för handikappridning deltog Charlotte von Arbin som svensk representant i två internationella konferenser i England. Och till sist det året: SHIF fick klartecken från det internationella handikappidrottsförbundet CPISRA att arrangera VM under 1987.

Arrangemanget innebar omfattande ideella insatser, många goda sponsorer, ett underbart vackert område på Orust som ställdes till förfogande och mycket mer. Sommaren var regnig och så även VM-dagarna. Men tävlingarna genomfördes på ett mycket hedervärt sätt och blev en god reklam för svensk handikappridning.

53 ryttare med handikapp, medhjälpare, lagledare, tränare m.fl. från åtta nationer deltog: Storbritannien, USA, Columbia, Västtyskland, Danmark, Finland, Norge och Sverige. 55 svenska hästar med reserver stod till förfogande bl.a. några av elevhästarna från Strömsholm.

Sverige blev vinstrikaste nation med fem medaljer i topp: Sven Holm, Camilla Lindström, Björn Nilsson och Mona-Lis Pettersson tog alla hem guldmedaljer. Anders Ninefors lyckades erövra en silvermedalj. Agneta Aronsson, då konsulent på Ridfrämjandets stockholmsdistrikt, var redan då tränare och ledare för det svenska laget.

1988 genomfördes fyra försöksläger med särskild inriktning inom handikappverksamheten. Till detta gav Allmänna arvsfonden bidrag. Från Statens handikappråd kom 200.000 till ett samverkansprojekt med Studiefrämjandet i Umeå och Västerbottensdistriktet. Ett forskningsprojekt i samverkan med sjukgymnasten AM Pettersson vid Länssjukhuset i Kalmar ingick också i det centrala programmet. Sammanlagt fick vi 324.000 i bidrag till projekt det året.

1989 fortsatte bidragen att stötta den centrala verksamheten i olika projekt med 306.000 kronor. Handikappverksamheten inom Ridfrämjandet bidrog aktivt till förbundets positiva image.