| Den här
boken hör till mina tidigare faktaböcker. Den ingick i en serie som vi kallade
"Allt om hästar" och som var i fickboksformat. En del av de böckerna finns i
nya upplagor och större format. Men inte den här. Ändå finns det i varje bok avsnitt, som känns särskilt värdefulla och
som jag kan sörja lite att de kom bort. Ett sådant avsnitt finns i den här boken. Det
handlar om hästens ändamålsenliga form.
Jag hade förmånen att skriva boken tillsammans med
Sten Nordenskjöld, körlärare på Strömsholm och svensk mästare i dressyrridning. Han
sa, att körningens ändamål stämmer helt överens med dressyrridningens: att stärka ledgångar, senor och muskulatur och att göra den mjuk,
följsam och lydig.
Påomslagsbilden är det Sten Nordenskjöld som kör
med en strömsholmselev.
En mycket lätt, elegant phaeton från 1880
talet. Phaeton var solgudens son, som enligt en dikt av Ovidius (43 fKr-17 eKr) hade fått
låna sin faders solspann. Han orkade dock inte tygla de eldiga hästarna utan körde så
våldsamt att både himlen och jorden råkade i brand. De sägs att phaetonen ofta
användes av unga kuskar som älskade att köra i våldsam fart och att det var på det
sättet vagnen fick sitt namn. |
Ett avsnitt ur boken
"Spannkörning":

Man talar om hästens ändamålsenliga form. I
det innefattar man balans, ryggverksamhet och bakbensaktivitet... I balans är hästen då
han behärskar sin tyngdpunkt så, att
han lätt kan anpassa sig efter markens ojämnheter samt mjukt och smidigt förändra
tempo eller riktning, allt utan onödigt förbrukande av kraft. Så står det i
ridinstruktionen.
Dressyren har för den skull
bland annat till uppgift att bibringa hästen förmåga att röra sig i balans. För att
uppnå detta måste en del av den belastning som vilar på frambenen föras över på
bakdelen. Detta sker huvudsakligen genom att hästen förmås att sätta ner bakfötterna
längre fram under bålen.

Varje gång hästen ska ändra
sin tyngdpunkt måste den alltså även ändra bakbenens nedsättande. En häst som inte
ändrar bakbenens rörelser vid vändning kastar sig genom svängen. Vid avsaktning, halt
och förhållning sänker den ryggen, och rörelsen blir brysk och utan mjukhet. Hästar
som inte har förmåga att reglera sin tyngdpunkt genom att ändra bakbenens nedsättande
går inte att kontrollera och är mycket svåra att både rida och köra med precision.

När hästen rör sig utgör
huvudet-halsen och korset-bäckenet balanserande
hävstänger. Med hjälp av dem åstadkommer
hästen en samverkan mellan tyngdkraft och muskelkraft. Hästen utnyttjar då på bästa
sätt tyngdkraften, som ju verkar av egen kraft. Genom hävstängernas taktmässiga
rörelser påverkas även ryggens och bukens muskler. De sätts i ett fjädrande arbete
och samverkar taktmässigt i fram- och bakdelens rörelser. Det är detta samverkande
arbete som kallas hästens ryggverksamhet.
Taktmässighet är alltså en
förutsättning för en god ryggverksamhet. Den i sin tur gör det möjligt för hästen
att sätta bakbenen djupare under sig och därigenom förändra tyngdpunkten.
En riktig ryggverksamhet och
fjädrande mjukhet i bakdelens ledgångar återverkar också till eftergift i nacke och
hals med en naturlig huvudställning som följd. På det sättet finns det ett
oskiljaktigt samband mellan hals, nacke, rygg och bakdel. Allt detta kallas hästens
ändamålsenliga form.
När man således kör hästarna
med taktmässighet och i balans utvecklar de god ryggverksamhet, nödvändig
bakbensaktivitet och är eftergivna i hals och nacke. Formen är ändamålsenlig för
körning, och den är också identisk med den som eftersträvas för ridning.
Det här är en ganska jobbig text, men
läser du ett stycke i taget och funderar på hur det verkligen fungerar i praktiken, så
förstår du säkert sammanhanget. Ibland är det ganska bra med lite svårare texter,
för då får man läsa långsamt och tänka efter. Då kan det bli en kunskap som sitter
där för framtiden. |